Vi är bra på att få det att låta bra. Alla skulle till exempel vara lika inför vaccinet även om riskgrupperna självklart skulle gå före. Men friskt folk, landstingspolitiker, höga tjänstemän, och även manliga hockeyspelare, tränger sig före både barn och riskgrupper.

För Leksand är det viktigare att vinna matcher och plötsligt är en ordförande i en hälso- och sjukvårdsnämnd makalöst viktig även han, tycker i alla fall landstingsdirektören i Uppsala som skickade epost med drop-in-möjligheten.
Samtidigt är vaccinet redan slut i flera landsting.

Oförklarligast är nog ändå att landsting kan vaccinera som dom vill och inte vägrar friska vuxna att gå före, och att Socialstyrelsen bara uppmanar att inte göra just så.

Och likadant blev det med kärnkraften. En oföränderlig allians öppnade för fortsatt kärnkraft med sin interna uppgörelse i våras men den skulle i alla fall inte längre subventioneras. Sas det. Nu heter det att kravbeloppet på industrin ska höjas men bara mer än idag, allt annat skadar konkurrensen.

Marschen mot mer kärnkraft har börjat, utländska bolag ska få bygga kärnkraft i Sverige och sälja elen där det finns vinster att göra. Vattenfall vill också vara med och kärnkraftsivrare säger att olyckor kommer att hända men vi föds ju för att dö, so what – motståndarna är bara reaktionära bakåtsträvare som vill tillbaks till stenåldern.

På samma sätt blev det ett ja till gasledningen i Östersjön och utan tuffa miljökrav. Den kom inte ens till riksdagen. Alliansen, som fortfarande leder landet åt det håll den själv tycker är bäst, bestämde själv.
Och får det att låta som vilken utläggning eller sträckning som helst. Bara två rörledningar som ska transportera naturgas på internationellt vatten inom svensk ekonomisk zon i Östersjön.

Trots att den är ett akut hot mot miljön och bara flyttar miljöproblemen. Trots att det är en säkerhetsfråga och Ryssland har kraft nog redan utan fler gasledningar.

I stället hade Bildt aktier i Gazprom som äger Nord Stream som bara lägger ut rör. Det är en härlig utrikesminister i en härlig allians.

Bildt sålde sina aktier och Gazprom bygger ledningen. Och vi väntar på mer vaccin och hoppas på Köpenhamn. Men hur många hänvisningar som än görs till förhandlingarna om 27 dagar och i sista minuten tror ingen längre på ett bindande avtal.

Mjuka linjer men tuffare villkor, så sammanfattar många partikongressen som var en jobbkongress och som avslutades igår. Och visst – mycket landade i mycket tydligare riktlinjer, föräldraförsäkringen inte minst. Men mycket kom också av sig, kravet på sex timmars arbetsdag försvann till och med helt.

Förevändningen till det senare är att varje arbetad timme behövs. Men riktigt så enkelt är det inte, och långt ifrån alla socialdemokrater är överens om att det var bra och rätt gjort att kasta sextimmarskravet i papperskorgen.  Kvinnors ställning på arbetsmarknaden har ju inte precis stärkts, det är ju inte så att heltid är en rättighet för kvinnor, och inga arbetsplatser blir heller mönsterarbetsplatser av sig själva. Särskilt inte med snart fyra år med helt fel regering för både kvinnorna och jobben.

Då ger det största oppositionspartiet upp kampen. Då, och för första gången i partiets historia, stängs dörren för en generell arbetstidsförkortning. Med argumentet att varje arbetad timme behövs. Fast ingen tror nog på riktigt att sista ordet är sagt. Dels är partiprogrammets skrivningar orubbade än så länge, dels och tack och lov, finns det tillräckligt många kärleksfulla kritiker i S för att kampen inte ska sluta här och nu. Bland andra S-kvinnor och SSU är några som inte ger upp.

Lite för passivt är partiet också fortsättningsvis i skolfrågan, i alla fall i den om friskolor, vinster och aktieägare. Dom nya riktlinjerna innebär förvisso tuffare villkor och en majoritet av socialdemokraterna är nog mer än nöjda att det blev så. Men också här finns fortsatt kärleksfulla kritiker. Som helt vill förbjuda vinster i friskolor och ge kommunerna ett avgörande inflytande när nya får för sig att starta.

Desto roligare blev riktlinjerna för föräldraförsäkringen. För den blir tredelad och med allt på en gång. Fyra månader för varje vårdnadshavare och fem att dela på. Det ska bli kul att ta med ut, inte minst i debatter om vårdnadsbidrag och familjelycka á la KD.

Som det blev med föräldraförsäkringen – så ska ett feministiskt parti tala. Och så som Mona Sahlin talade på kongressen – så ska nästa statsminister tala.

Med fler unga i politiken, och med förtroendeuppdrag dessutom, kommer S att ha hela framtiden för sig och alla ungdomar med sig. På väg mot världens bästa välfärd och tillsammans med två andra rödgröna partier.

Nu drar det ihop sig. Om en vecka är politiken mycket tydligare och socialdemokrater kan inte längre hänvisa till det demokratiska men ändå interna arbetet. Men en partiledare måste också ha kraft och styrka i rösten, och ibland är Mona Sahlin onödigt svag just där. Sånt måste det också bli ändring på efter partikongressen.

Intresset är förstås stort. Inte minst media har fokus på att klockan slår, kallar det för ödeskongress och letar kritiker. Som givetvis finns. Skam vore annars och inget parti, inte heller S, överlever särskilt länge om taket faller in och visioner faller ihop eller ännu värre, tystas ner.

Enligt kritiker är riktlinjerna för allmänna, partiet binder sig inte för särskilt mycket. Där finns förstås självklarheter, som att ungdomsarbetslösheten ska bekämpas. Och där finns mycket bra, som att utfiskningen ska upphöra och sjukvården rustas för framtiden. Men förutom det alla redan vet, som att A-kassan ska återställas och pensionärer beskattas rättvist, är där inte mycket nytt. Och det är bara om kongressombud vågar ta debatten som det blir andra riktlinjer.

Det skulle sitta fint med ett större mod om arbetsdagen. Istället för omskrivningar om att utveckla arbetslivet och större möjligheter till personlig utveckling, aktiv fritid och tid för barnen. Med sånt kommer vi inte längre, varken med arbetstiden eller den självklara jämställdheten.

Partiledningens ovilja mot att äldre ska ge plats åt unga blir också fel. Klart att dom ska, liksom vi som snart är där. Våra söner och döttrar ska inte plugga i evighet eller hamna utanför alla ersättningssystem bara för att vi ska stanna tills vi nästan dör. Att dela på jobben är en långsiktigare lösning än att flytta fram pensionsåldern.

Och det behövs mer än formuleringskonster i friskolefrågan. Det räcker inte att tillåta bara vissa vinster, det ska vara otillåtet med vilka vinster som helst. Ungar blir faktiskt bortvalda, skolor kan plötsligt slå igen och skolföretag gör miljonvinster, som slussas runt som vore dom företagets egna och inte våra från början.

Allt kan inte bara förhandlas och S är inte längre självklart störst. Det behövs politik för framtidens väljare och mod att följa sina ideologiska fotavtryck.

Annars och oavsett Björklund o Co:s frieri till MP blir det fortsatt opposition och kyla.

Opinionsmätningar ger olika resultat, inte bara den senaste och inte bara för opposition och regering. Även SD är antingen aldrig med eller bara precis knappt över tröskeln. Men dom finns där ute. På platser dom inte heller hör hemma, där många för länge sen skulle fått dessa fåtal på andra tankar.

Vi kommer ihåg honom som undersköterskan som reagerade mot arbetskollegornas rasistiska snack. Att han till slut agerade och gick till media var för att cheferna inte agerade. Men då hänvisade chefer och politik till värdegrunderna och lovade utreda, givetvis skulle värdegrunder också funka i praktiken. Peter Magnusson var och är modig. Men det kostade honom jobbet. Han är ju inte längre att lita på, han har samarbetsproblem som det heter i anställningsvärlden och det fanns andra anställda på Södertälje sjukhus som var viktigare.

I Uppsala kommun sparkar man också anställda som vågar säga ifrån. Elvira Nordlund anklagades för stöld av tre tabletter när hon reagerade mot en äldre kvinna på vårdboendet som skrek ”inga negrer” och vägrade låta en kollega röra vid henne. Ett år senare tvingade Arbetsdomstolen kommunen att betala runt miljonen i skadestånd. Elvira Nordlund fick rätt men jobbet har hon inte kvar.

Köksbordsrasister eller detsamma inom vård och omsorg är lika illa. Samma gäller för flyktingpolitiken. Men Mona Sahlin ska ha all heder åt att hon nu känner skam över hur det blev med dom apatiska barnen. Fast många har attityderna kvar. Psykiatriker Tomas Eriksson som envist hävdar att föräldrar förgiftar barnen är en av dom. Och moderaterna har inte alls bett om ursäkt.

Runt 4 procent gör inget stort parti. Ingen kände sig heller skrämd av MP när dom var så små. MP förmodades inte välta samhället över ända, så varför skulle ett SD på lika få procent. Bara i den stund något annat parti lägger armarna omkring och stödjer kan vi börja prata förskräckelse. Då är vi alla illa ute. Just därför måste Reinfeldts hela allians tala klartext. Det är oförskämt mot oss alla att inte vara tydligare.

Ute eller inne, det är ändå vi som avgör. Om vi ska våga säga emot och ifrån och ställa upp för det som är självklart.

Och i veckan ska kyrkomötet besluta om könsneutrala äktenskap. Alltså om människors lika värde och alla människors skyldighet att inte kränka och göra skillnad.

Det är många som vill sätta dagordningen, och fort. Det är illa eftersom mycket angeläget försvinner fortare än det skulle och det är nödvändigt eftersom ju allt måste upp. Problemet är också att många har en egen, med dunkla motiv eller bara för att synas själv. Och värst är dom typer som i kraft av sitt mandat har rätten att sätta dagordningen.

Berlusconi är ett strålande gräsligt exempel. En premiärminister med sexskandaler och korruptionsmisstankar i mängder på sitt konto, men som ingen tycks komma åt. En egen skaffad åtalsimmunitet är förklaringen. Hur bara det egentligen får gå till. Kanske är det italienarna i stort som inte vet bättre. Eller att dom bara gett upp. Som resten av världen, som tydligen inte bryr sig vem som representerar länder i väst, EU gör det inte heller.

Ställa krav på Tjeckien och Polen och andra som vill vara med, går bra. Ställa krav på en folkomröstning till på Irland går också bra. Men sätta stopp för Berlusconi, nej. Han får fortsätta vara högsta tupp och uppföra sig som tupp, aldrig att andra länders ministrar går ihop och säger ifrån eller gör honom lik andra inför lagen.

Berlusconi är inte bra för Italiens hälsa, ropade tiotusentals demonstranter i veckan. Det är en mycket klar underdrift. Men kanske händer det nått nytt nu, såvida en författningsdomstol i Italien inte skiljer sig ifrån kusinerna i andra länder. Berlusconi själv ropar fortfarande Viva sig själv.

På andra dagordningar har finanskrisen nästan lagt sig och Borg tar sig poäng med sin bonusjakt men utbetalarna kan framöver ändå göra som dom alltid gjort, runda regler och moral och betala ut. Klimatet sägs ändå stå allra överst, åtminstone sen Al Gore började flyga över världen och IPCC rapporterade. Men inga försnack har gett något, det är 55 dagar kvar till Köpenhamn och det går ännu bättre att gömma sig nu när Obama fick Nobels fredspris.

Blev det inget avtal i december var det fredspristagarens fel, alltså skulle han inte heller haft det. Så enkel är världen, och blir därefter. Och på Gotland blir det en grusgrop, inte en nationalpark. Allt enligt alliansens dagordning om att även en utsatt natur ska betala och med nya lagar göras ännu svagare.

Dagordningar sätts av många skäl och vem vet, kanske får Putin nästa fredspris. Han är ju också en trevlig kille.

Demokrati kan bara vara demokrati, och inget annat eller oavsett var i världen den finns. Och med demokrati följer rösträtt. Tror vi. Men så enkelt är det ju inte. För att hämta ord från Wikipedia, som ju många gör idag och där man visserligen kan gå in och ändra fakta eller så var det bara i riksdagen det gjordes men ändå; också enligt Wikipeida finns det undantag.

Vilka folkgrupper som verkligen har rösträtt är en tveksamhet. En annan om den yttersta makten är stabil eller inte. Och så uppmanas vi, eller står det på Wikipedia i alla fall, att vara uppmärksamma på majoritetsförtryck, intressekonflikter och politiska partier som ägnar sig åt röstfiske.

Om vi då tar EU och Lissabonfördraget och jämför: vilka folkgrupper har rösträtt, finns det intressekonflikter eller majoritetsförtryck och hur var det med röstfisket: hur mycket demokrati är det där på en skala?

Det är ju inte precis Hägglunds folk eller verklighetens folk som har rösträtt i EU, fast dom som bor på Irland som fick rösta två gånger om samma sak. Men det skedde inför ett massivt majoritetsförtryck, minst sagt uttalade intressekonflikter och ett röstfiske med EU:s demokratiavdelning i spetsen, en 16-sidig bilaga med information i irländska tidningar är ett exempel. Så har också EU själv beslutat om vilka friheter som ska gälla, dom för pengar, tjänster, varor och människor och, över alltihopa; konkurrensen.

Ska man tro eftersnacket blev det ett rungande ja och alla är så glada så. Det är ju så många som längtat, som t f EU-ordförande Reinfeldt sa. Var han nu fick det ifrån och hur han nu kan veta det, inte ens Irland fick väl en fråga om längtan?

En satirisk bloggare har möjligen svaret på varför det får gå till som det gör:

”Alla beslut i EU är folkligt förankrade. EU är demokratiskt. Folkomröstningar är odemokratiska. Ja till Europa. Allting är bra. EU står för frihet och Darwins teori om evolutionen. Alla är jämlika. Alla är fria. Du behöver inte förstå någonting.”

Och i serien om Asterix sitter Miraculix inlåst i en bur och vägrar tillreda en trolldryck åt hövdingen Herr Aldlik men tolken översätter nejet till ett rungande ja, rädd som han är för att annars bli dödad.

Den 3oktober 2009 var en bra dag för demokratin i Europa och vi har verkligen lyssnat på irländarna, sa Fredrik Reinfeldt.

Anna Anka är glad i TV-rutan. Och det är ju förvisso en styrka, att inte ta åt sig av kritik utan rulla på som om inget var knepigt eller konstigt alls. I hennes fall är det medias fel. Media har fått Anna Anka att handla om jämställdhetsfrågan, själv var hon bara sig själv. Inte ofarlig eller ointressant, tvärtom, men ändå bara sig själv och sig själv närmast.

Som sådan kan hon kallas världsmedborgare i dess mindre trevliga variant. Till skillnad från det gäng världsmedborgare som inte bara är intresserade av sitt eget lilla hörn utan hela jorden, och som för första gången i världen har sagt vad dom tycker i världens viktigaste fråga just nu. Och det är inte den om jämställdhet, även om den också hör dit.

Nästan 5000 människor världen över, representativa för folk i 38 länder utslaget på sex kontinenter, har svarat på frågor inför det livsavgörande klimatmötet i Köpenhamn om 69 dagar. Det brådskar med ett avtal och fattiga och rika länder ska alla vara med och betala, är några av resultaten så här långt. Nu ska bara världens ledare lyssna och agera. Fast det är svårt att tro.

Inga för-förhandlingar har kommit långt, några har bara ytterst i marginalen kommenterat det viktiga klimatet. Som G-20-ledarna. Efter sitt senaste katastrofmöte sa dom inget vettigt alls, inte ens vår statsminister tog ordet besviken i sin mun. Hos politiska ledare gäller mest diplomati och att inte bli ovän, trots alla dagar som försvinner utan att det går framåt.

Men när riktiga världsmedborgare för första gången säger sitt skulle det kanske ändå kunna finnas hopp om förändring. För vad mer kan världens medborgare göra, byta ut ledare är inte lätt och med 69 dagar kvar hinns det inte heller med. Och vad mer kan forskning och vetenskap säga, det borde räcka mer än väl med dom fakta som redan finns.

Vi vet ju vad som måste göras. Utsläppen måste minska med näst intill 100 % till år 2050 annars finns inga garantier för dom max två grader i temperaturökning som är det minsta steget och den första gränsen.

Alternativet är att vänta, till regnskogar brunnit upp och blivit savann, till havets bottnar är utan syre och döda och världens barn har ett ännu större elände än idag bara av att klara sig för dagen.

Slutrapporten från oss världsmedborgare läggs på bordet i Köpenhamn. Om 69 dagar från idag.

Göran Hägglund, partiledare för (KD), alliansens minsta beståndsdel och inte mycket mer än fyra procent ungefär, är trött. På projekt, terapier, omstrukturering och det han kallar finskrittande ideologer och eliter som sitter på höga hästar. Och allra mest är han trött på att vanligt folk inte får vara ifred. För det är ju folk, vanliga alltså, och det vill ju folk, vara ifred alltså, enligt Hägglund.

Dom sitter vid köksbordet och talar skola, hushållskassa, gamla föräldrar, jobbet, tid för varandra, pusslet inför helgen. Och sommartid åker vanligt folk vanligen till landet och snickrar, går på loppis, slås mot fästningar, tar barnen till stranden eller åker utomlands. Enligt Hägglund i alla fall.

Långt ifrån sant och riktigt men typiskt Hägglund, övertygad som han är om att alla familjer ser likadana ut. Ingen riktig familj annars enligt Hägglundpolitik och att kvinnor också har rätt att inte bara vara hemma är, som vi vet, svårt för (KD) att ta. Klart han ogillar projekt och att göra om när han ser genus som ett spöke i allt. Som allianspolitiker ingår det dessutom i hans felaktiga tro att tro att vanligt folk åker utomlands. När det bara är ett litet gäng med mycket över, dom flesta har inget alls till en utlandsresa.

Så vad menar han då, vet han det själv, när han som i artikeln och farligt nära mörkt vatten delar in delar in människor. Och vad betyder det om folk ska göra som dom vill, medan att till exempel kräva delad föräldraförsäkring är att mästra och att klampa in och som enligt Hägglund ingen ska kladda på.

Vad är det underförstådda, som han inte vill prata klartext om? Att bara alliansen vet att göra god skillnad eller att hans vårdnadsbidrag är detsamma som frihet och mänsklig rätt och annan barnomsorg detsamma som ingen respekt? Och varför skriver han av sig i DN, varför svara på frågor i Studio Ett – vanligt folk ska ju enligt Hägglundkategorin varken läsa tidningar eller lyssna på P1.

Han vill få oss att tro att hans eget köksbord är mer förstående men han är lika mycket finskrittare som han anklagar andra. Även om just han sitter långt ifrån säkert på sin häst.

Men kanske är han trött, på riktigt och på riktiga fakta. Som att (KD) är minst och inte kommer ut och inte förstås och att Reinfeldt bara kan hoppas på att några åtminstone vill stödrösta på (KD).

Har du jobb har du det bra idag, både nåt att göra och mer kvar efter skatt. Och är du en av dom som inte bryr sig mer eller längre, behöver du ju inte heller bekymra dig. Är det fel på den gamla skolan finns det säkert en käck friskola i närheten och vadå kö i vården, stopp för sjukskrivningar och liten pension – det finns ju vårdbolag, du kan lägga undan till pensionen själv och många som varit sjukskrivna är ju bara lata.

Stora prylar som biologisk mångfald, regnskogar, utfiskning och allt det där andra med klimat och miljö ska politiken sköta: en minuts tomgång gäller inte din bil, dom egna soporna ställer du som vanligt där du står och är du sugen på fisk köper du det, får du smak på blåbär gäller samma sak.

Alltså är blåbärsplockarna från Thailand inte heller ditt problem. Det rör inte dig att dom fick en tia litern och i det fina landet Sverige mötte rasism och ett gäng vinstdrivare utan samvete. För varför skulle inte Skogsbärsbranschen använda fattiga från andra länder, och vi har väl inte med hur bemanningsföretag gör särskilt inte om dom ligger i Thailand. Och vill någon ta 12 000 i hyra för en gammal bil i två månader, so what. Han, Stefan Engström, sa ju i TV att man ser på dom att dom är lata lycksökare, dom ska ju vara vana att ligga på knä i risfälten.

Och regeringens idé att skrota alla patienters rättighet att kunna anmäla dåliga läkare till sjukvårdens ansvarsnämnd, varför undra över det? Det fixar vården bra själv, att utreda sina egna misstag är inget knepigt. Och att privata vårdbolag tjänar miljoner medan landsting går med minus, säger upp personal och stänger avdelningar – så är det bara. Företag ska dessutom göra så, drivas i vinstsyfte, och det är ingen skillnad på skolbolag och vårdbolag.

Och det där stora med klimatet, ja det ordnar sig säkert. Bildt och dom andra utrikesministrarna i EU skriver ju att dom ska göra nått åt klimatet och då gör dom väl det. Förresten är det nog inte ens sant det som sägs, att vi skulle ha kort tid på oss och att klimatfrågan är nån slags ödesfråga.

Så nej, livet är egentligen ganska enkelt, många har det bra till och med jättebra, och det som görs är alltid utveckling. Att vara emot är bakåt och dumt, sånt som nejsägare alltid gör.

Konsekvenser blir det förstås alltid, men dom ska ju alla vara med och ta.

Att vara emot blir allt oftare ett måste för både överlevnad och samvete. I grunden handlar det om att vilja något annat. Till exempel inte ett odemokratiskt EU med ett grundfördrag som ingen får rösta om, inte ett jobbavdrag samtidigt som arbetslösa inte har en chans på arbetsmarknaden heller och inte fler motorvägar på platser där det redan finns vägar och varifrån man dessutom lovat att göra nått åt klimatet.

Förbifart Stockholm är alltså fullständigt omöjlig att förstå vitsen med. 30 miljarder för att locka folk att fortsätta ta bilen i alla lägen när det i stället måste köras mindre och mer sällan och åkas kollektivt, är ofattbart. Åtminstone för oss som satt barn till världen och som valt att inte vilja leva helt ovetande om vad som faktiskt är på gång.

Vägbyggare och yrkeschaufförer säger att dom är glada, så har dom också bara sitt eget och dom körskoleinlärda 200 metrarna i sikt framför ögonen. Men det finns större rockar och vindar som vänder. Miljöminister Carlgren är bland dom. En gång i kostymen som kommunalråd ville han inte ha en förbifartsvariant, då var han emot.

Men nu är det ok med en förbifart som ökar koldioxidutsläppen med 140 000 ton. Snacka om att hamna i konflikt med klimatet. Och som skattepengen får ta konsekvenserna av, liksom bensinpriset. Och då får fler betala än den berömda medelklassen och den övre klassen i huvudstan, dom som kör bil oavsett förbifarter och trängselskatter och oavsett klimatet.

Att vara emot är också att vara i rödgrön opposition – som förresten borde ordna fler rödgröna dagar överallt i landet för att visa på gemensamt, tillsammans och valarbetsstart. Och om den sen bara kan tränga igenom media – som när den är som mest höger aldrig vill hitta något relevant eller angeläget eller dugligt med eller från oppositionen – kan vi också få en schysst debatt. För det spelar faktiskt mindre roll att dom rödgröna ännu inte är klara, inte ännu är jättetydliga i alla detaljer. Det var heller inte alliansen, inte ens efter sitt bad i baljan.

Att skylla på att världen och makten är sig lik, håller inte i längden. Det måste bli ett stopp på allt elände alliansen redan ställt till med, alla dom klyftor den underbyggt och återuppbyggt, och vi ska inte ha fler värstingar i miljöpåverkan.

Att gå i opposition är absolut nödvändigt.